...tycker jag mej falla i ledarskapet med våra hundar, jag e inte tillräckligt bestämt i mitt komando e lite rädd för att låta arg, jag tycker det kan vara svårt att låta vänlig men bestämd. Men så idag när vi va ute i skogen så drog om en lov som de alltid gör, å mitt i allt börjar Diva skälla, å det första ja tänker... -HELVETE- va e de i skogen, va händer nu med mina 2 jättar? Nå kommer till sans fort som ögat visslar å ropar på Diva, det tystnar o hon kommer, skönt! Då börjar Ozzy skälla o han e inte lika duktig på inkallningen, men jag ropar på honom oxå, å tro det eller ej så kom han å lomandes till mej. Å nånstans mitt i det där, det handlar ju om 10-15 sekunder så kände jag vilken akturitet jag hade i min röst, och jag var glad o gav dem såklart beröm när dom kom till mej! Men då va de en kvinna i skogen som va på jakt efter granris :) Å hon va den där perfekta personen att få träna "på" för hon gjorde ingen notis när hundarna upptäckte henne, sa inget, titta inte, bara gick åt ett annat håll! Sen när ja mötte upp henne va Diva fortfarande osäker, Ozzy cool som vanligt, vi prata lite sen hälsa dom. Tänk om alla människor man möter kunde va på det viset! Vilken lycka de sku va :)

Men jag är så otroligt stolt över hundarna och mej själv att dom kom o att jag lyckades vara ledaren i situationen som hände, men ja vill inte ens tänka tanken om hon sku haft en hund me sej :/